Sågverket

År 1876 arrenderade Adolf Unger och Edvard Frisk av Ströms Bruks AB ett område på västra sidan av Klasberget, där de uppförde ett nytt modernt ångsågverk. År 1879 köpte de området av bolaget och då uppfördes också det första såghuset, 14 x 32 m i storlek och 10 m högt (två våningar). Samtidigt byggdes även pannhuset av storleken 6 x 18 m och 6 m högt (en våning) och en arbetarbostad 9 x 12 m och 7 m hög (1½ våning.) 1879 tillkom även en uthusbyggnad på c:a 3 x 9 m och c:a 2,4 m hög. 1880 byggdes ytterligare en arbetarbostad i 1½ våning i storleken c:a 9 x 13 m och 7 m hög. 1881 byggdes ytterligare ett uthus i storleken c:a 7 x 18 m och 5 m högt indelat i 16 rum samt ett i storlek c:a 3,3 x 5,5 m och 3,3 m högt indelat i två rum.

Sågverket med ett såghus omkring år 1880.

Adolf Unger och Edvard Frisk hade i mars 1880 meddelat att deras gamla firma, Gällsta Sågverks AB, upphört och att man nu under firmanamnet Gnarps Sågverksägare avsåg att bedriva trävaruaffärer, sjöfart, lantbruk och om möjligt tackjärnstillverkning. Det var nu, som även A V Lundström, med kunskap om sågverksrörelse från sin tid som överinspektör vid Hudiksvalls Trävaru AB, anslöt sig som delägare. Han blev 1 okt 1892 sågverkets ägare och brukspatron. (enligt en tidningsnotis i sep 1892.) Man flyttade två sågramar och ett kantverk från Gällsta sågverk, köpte till 2 ramar, ett kantverk och omkring år 1896 uppfördes ett hyvleri. Brukskontoret byggdes på västra bergssidan (f.d. Signe Lundmarks). Här byggdes även faktorsbostad (riven.)

Foto från omkring år 1900 med två såghus.

År 1881 byggdes handelsboden i Klasviken mitt emot nu kvarvarande källare (byggd 1882) längs Klasviksvägen. Den hörde till handelsboden, som var c:a 9 x 18 m i storlek och 7 m hög i 1½ våning. På två stenkistor i Klasviken byggdes år 1881 också ett kolhus i formatet c:a 4 x 30 m och 9 m högt. Det var försett med en c:a 31 m lång och 3 m bred bana, som ledde upp i huset.

År 1881 gav Lotsstyrelsen (enligt en artikel i Hudiksvallsposten 1881-04-27) tillstånd till arrendatorerna af Gnarps Masugn att wid Klasvikens hamn i Gnarps Socken få anlägga en wågbrytare, hvilken kommer att i hög grad underlätta hamnens begagnande för lossning och lastning och icke vara hinderlig för sjöfarten. Vågbrytarna byggdes men vid en höststorm år 1882 visade de sig otillräckliga. Man beslutade då att förlänga den södra vågbrytaren. I Hudiksvallsposten 1883-01-17 skrivs att ”Södra armen vid Klasvikens hamn i Gnarp kommer att förlängas med 80 fot (= c:a 24 m) i nordostlig riktning enligt Lotsstyrelsens medgivande.” 1883-05-12 skrivs att förlängningen dock inte gick att genomföra redan den gångna vintern p.g.a. den blida vintern med brist på körbar is. I denna artikel skrivs också att ”tills för fyra, fem år sedan var hamnplatsen ett stort stenröse, där varorna blev tämligen illa tilltygade. Nu har vi där, tack vare driftiga och frikostiga mäns verksamhet försvarlig brygga och körplats samt ett gott och rymligt magasin.” Om detta magasin skrivs i Hudiksvallsposten 1884-03-29 att det är en produkt av både skänkta och enskildas medel och att det på kommunalstämman i mars övertogs av församlingen. Inkomsterna från magasinet skulle – så snart skulderna betalts – gå till fattighusbyggnadsfonden.

Detta magasin var sannolikt det, som i förfallet skick, revs av Nordanstigs kommun år 1985.

Sågverket sysselsatte c:a 200 personer (en uppgift från början av 1900-talet säger att det då fanns 291 arbetare vid sågen i Sörfjärden och 10 st på bolagets såg i Dyrån (vid Skestavallen.) Tidvis hade ytterligare c:a 300 personer arbete eftersom det även gick åt folk till avverkning, flottning, lastning och kolning m.m. (virkesavfallet kolades i milor på plats.) Lönen var c:a 25 öre/timme och arbetsdagen 10 timmar. Vid högtryck kördes dubbla skift. Arbetet var hårt. I tidningarna kan man läsa om flera arbetsplatsolyckor, varav åtminstone fyra med dödlig utgång under åren 1895-1899. Om förhållandena vid sågverket skriver Hudiksvallsposten 1890-02-01. Bl.a. sägs att den gamla plikttroheten, det lugna samarbetets tid då arbetsgivare och arbetstagare, förmän och underlydande i sämja och kraft verkade för det gemensamma bästa ännu ej tycks ha försvunnit trots många krafter för detta. Man träffar fortfarande på verk och inrättningar dit icke de sociala och revolutionära idéerna förmått intränga och uppväcka missnöjets och hatets onda demon. På dylika arbetsplatser råder ett gott personellt och ekonomiskt förhållande. Tidningsartikelns uppgiftslämnare har dragit dessa slutsatser efter flera besök vid sågverket och fortsätter med att man aldrig tycks höra något knot mot vare sig arbetet eller företagsledningen och att detta goda förhållande först och främst bör tillskrivas förvaltaren Carl Lind, som sägs ha tillvunnit sig underordnades aktning och tacksamhet. Flera gånger har han varit föremål för hyllning av tjänstemän och arbetare. Nu senast på ”Karl-dagen” överlämnade samtliga tjänstemän en tacksamhetsgärd bestående av ett skrivställ med tillbehör och tvenne bordsljusstakar av gediget silver. Gåvan åtföljdes av en tryckt smakfullt utförd adress.

Sågverksarbetare uppställda för fotografering.

1890-06-04 skriver Hudiksvallsposten om en fest för arbetspersonalen på eftermiddagen söndag 1 juni 1890 med Logen Fabian som huvudarrangör. Platsen var skolgården. Festen var främst arrangerad för att hälsa sågverkets ägare, Brukspatron Adolf Unger, välkommen till platsen men också för att förströ logemedlemmarna. På skolgården mottogs man av musik från en mässingssextett bestående av sågverksarbetare under ledning av skogvaktaren Löfman, som på mycket kort tid och med stort intresse utbildat en ganska bra musikkår. Då brukspatron Unger ankom mottogs han med ett trefaldigt leve av de hundratalet nykterhetsvännerna tillsammans med en rad andra festbesökare (total uppskattas antalet besökare till c:a 300.) Unger hälsades välkommen och uttalade sin tacksamhet för det välvilliga mottagandet. Därefter samlades man i skolsalen för ett föredrag på temat ”Exemplets makt” varpå följde förfriskningar i en uppförd större lövsal på skolgården, fler tal, sång och musik på olika instrument. Brukspatron Unger höll ett varmhjärtat tal och tackade särskilt dem som anordnat den för honom så angenäma stunden.

Han tackade också sina underlydande för gott och troget samarbete och för den rådande goda andan och hållningen och överlämnade en gåva på 50 kr till Logen. Festen avslutades vid 7-tiden av kyrkoherde Nordlander med några varma ord.

År 1879 kom Carl Lind som förvaltare till sågverket. I Hudiksvallsposten 1893-09-13 skildras avskedsfesten för Carl Lind när han slutade och flyttade efter 14 års anställning:

För Gnarps sågverk och dess arbetare var sistlidna söndag (10 sep 1893) en minnesrik dag. Förvaltare Lind, under vars ledning detta verk stått under 14 år, var då med familj till följd av sin förestående avflyttning inbjuden till en avskedsfest å folkskolan, som på grund av dagens betydelse var rikt smyckad med blommor och löv.

Vid ankomsten till festlokalen mottogs herrskapet Lind av utsedda värdar och musikkåren på platsen spelade upp prins Heinrichs marsch av Trempler. Festen, som i allt bar prägeln av en avskedets fest, började med ett uppbyggelseföredrag av predikant Berglöf. Sedan musikkåren därefter spelat ytterligare ett par nummer framträdde klamparen Frenell och hälsade herrskapet Lind välkommen till denna fest, för arbetarna så betydelsefull och minnesrik.

Då det nu var så, att samarbetets dag var slut, ville han å samtliga arbetares vägnar till förvaltare Lind framföra deras hjärtevarma och uppriktiga tack för en aldrig sviktande humanitet, välvilja och omtanke om dem vad det gällt deras materiella eller andliga väl. Såsom en tacksamhetens och minnets gärd för allt vad förvaltare Lind varit för sina arbetare bad han att få överlämna en minnsegåva. Härvid framtogs från ett blomsterbord tvenne stora och dyrbara fyrarmade silverljusstakar med inskription:

Till förvaltar Carl Lind den 10/9 1893 av

tacksamma arbetare vid Gnarps sågverk.

Djupt rörd framsade därefter förvaltare Lind sitt tack för den värdefulla och kärkomna gåvan, som alltid skulle intaga hedersplatsen i hans hem vart han än kom och utgöra för honom ett dyrbart minne från en avhållen och trogen arbetarekår.

Festen fortsatte därefter en god stund under servering, musik och sång samt avslutades av predikanten Berglöf med en varm bön och nedkallande av den Högstes nåd och rika välsignelse över förvaltare Lind och hans familj.

Hela denna fest gav tydligt vid handen att et var ömma band som nu lossades. Det är ock säkert att på få ställen torde ett så kärleksfullt och gott förhållandevarit rådande mellan förman och arbetare som vid Gnarps sågverk. Ömsesidigt och odelat har förtroendet varit och det synes ej ha funnits en angelägenhet, som legat arbetarna om hjärtat som de inte hade kunnat och velat hänskjuta till sin förman. De 14 åren har oavbrutet varit en lugn och stilla samarbetets tid och visar att samarbetets dag nu som förr kan fortgå i lugn och enig sämja, så som nu förman och arbetare står stödjande vid varandras sida. En arbetspersonal, aktningsvärd, villig och god som få har förvaltare Lind haft att glädja sig åt under sin förvaltartid, men det har även uppskattats och givit sig uttryck uti en kärleksfull och mild ledning, vilket förhållande sent skall förgätas av arbetarna vid Gnarps sågverk utan i tacksamt minne bevaras.

Hjälpsam mot fattiga och nödlidande efterlämnar herrskapet Lind bland dem många tacksamma hjärtan. Och visst är att från fler än ett håll inom socknen följs herrskapet Lind av befolkningens varmaste välgångsönskningar vid avfärden härifrån.

Carl Lind var också under sju års tid ordförande för kommunalstämman i Gnarp och en andra avskedfest hölls med socknens kommunalstyrelse som inbjudare. Tacktal hölls av kyrkoherde Nordlander och Carl Lind förärades ett dussin matskedar och lika många teskedar i äkta silver med inskriptionen ”C.L. Minne från Gnarp”.

2 okt 1893 hölls offentlig auktion vid Gnarps Sågverk. Av tidningsannonsen framgår att inspektor Carl Lind, tillfölje avflyttning från orten låter försälja bl.a. 4 goda mjölkkor, 6 får av god ras, möbler såsom soffor, bord, byråar, stolar, sängar, speglar, laggkärl, glas & porslin, 1 mangel, 1 symaskin m.m.

I maj 1894 hölls avskedsfest för inspektor Axel Nylin innan han flyttade till Sundsvall. Även denna fest hölls i skolan. Kyrkoherde Nordlander höll tacktal och överlämnade ett guldur med kedja och medaljong från sågverksarbetarna som minne och tack. Därefter tackade verkmästare Samuelsson på arbetarnas vägnar för inspektorns alltid visade tillmötesgående och önskade honom lycka och framgång på den nya platsen.

Pingstdagen 1896 avtackades faktorn Per Ek innan sin flytt till Lottefors. Skolläraren Karl Holmström tackade å brädgårdsarbetarnas vägnar för den sällsporda rättrådighet och humanitet varmed han städse utövat sitt förmanskap. Även Ek fick en dyrbar minnesgåva. Dagen efter, annandag pingst, höll brukspatron A.V. Lundström avskedsmiddag för faktor Ek med fru och uttryckte tacksamhet för Eks duglighet och plikttrohet. Han fick här ytterligare en värdefull minnesgåva.

Kanalen mellan ån och Klasviken numera – ett igenvuxet och delvis skräpfyllt dike.

Timmer till sågen flottades bl.a. via Gnarpsån. Det kom så mycket timmer att man tvingades göra en kanal från ån till Klasviken för att få större ”förrådsytor.” En stor produkt var s k egyptiska sparrar, som mest uppemot c:a 2 000 per dygn. Sågverket hade ett långtidskontrakt med en köpare i Egypten om viss leverans per år. Sparrarna användes som byggställningar, stöttor i byggen (bl a i Suez-kanalen) m m (även England var en stor marknad.) Till Egypten såldes även veka granslanor med kvarsittande toppkvistar, som användes till att märka ut kamelvägarna i den Egyptiska öknen! England var även en stor marknad för plank och bräder. Dit såldes även s.k. props, en typ av klent barkat rundvirke avsett för stöttor i kolgruvorna. Vid ett tillfälle hade s.k. props lagts ihop på Skatudden. Ett stormoväder med högt vatten och höga vågor forslade dock i väg virket ut till havs. Den dåvarande skogvaktaren på sågverket, Reinhold Lövgren, mera känd som Snus-Lövgren p.g.a sin stora snusförbrukning, kom till platsen, beskådade förödelsen med en svavelosande betraktelse, som avslutades med orden:

- Jag älskar min hustru, jag läser min bibel, jag agar mina barn, men lik förbannat så tar Fan propsen!

Hamnen i Klasviken omkring år 1900.

Patron Lundström sålde år 1899 sågverket till sin måg, disponenten Carl Rodhe. Enligt bokföringen flyttade Lundström då till Stockholm och år 1904 köpte han Stora Björknäs gård, där han bl a inrättade en såg i kvarnen och 1906-1907 ett kapell, sedermera efter ett antal ombyggnader numera benämnt Björknäskyrkan. Lundström slutade sina dagar i Stockholm i februari 1912. Han begav sig då tillsammans med sin hund ut på en skridskofärd på Värtan. Hunden kom hem ensam och eftersökningarna efter Lundström blev resultatlösa. Han förklarades som drunknad och Värtan blev hans ”grav.”

Carl Rodhe drev sågverket vidare. Men i oktober 1906 tog även denna epok slut. Sågen las ned och sågverksutrustningen flyttades till Brattforshyttans sågverk i Värmland, dit även en del folk flyttade med. Verksamheten började där 1907 men gick i konkurs 1913. Hyvleriet liksom en del folk hamnade i Norge. Vissa fick arbete på sågar i Sundsvallsområdet, Guldsmedshyttan i Västmanland och till en nyuppförd såg på Ingarö i Stockholm; några flyttade till Galtström och några emigrerade till USA.

År 1860 hade Gnarp 2 640 innevånare. Det ökade stadigt och år 1905 fanns 4 163. Sågverksnedläggelsen i oktober 1906 ledde till svåra tider. Affärer försvann, folk flyttade. Befolkningen i Gnarp minskade på fyra år med 465 personer (till 3 698 år 1909, således en minskning med 11 % eller var nionde invånare.)

Sågverksnedläggelsen ledde till många tragedier. Nästan inga av de som flyttade hade råd att ta med sig bohag till den nya orten. Ett exempel på förhållandena var sågverksarbetaren Erik Andersson som fick arbete i Kubikenborg. Han hade byggt ett litet hus i Sörfjärden som han nu tvingades låta gå bort på auktion. Högsta budet blev 75 kronor. Det blev många auktioner men usel köplust. Det rådde köparnas marknad i Sörfjärden. Många kom utifrån på auktionerna och kanske blev sågverkets nedläggning viss inledning på fritidshuseran i Sörfjärden.

När kommunens dåvarande ålderdomshem i Böle togs i bruk år 1908 blev det genast överbefolkat av åldringar och barn, men inte av infödda Gnarpsbor utan av under sågverkstiden inflyttat folk eller deras barn.

Sågverket med jordbruk, tillhörande skogar och alla byggnader såldes senare under 1907 till Ströms Bruks AB.

Mer om hamnen och sjöfarten finner ni på denna sida.

Sörfjärden

Studieförbundet Vuxenskolan

Nordanstigs kommun

Kustvägen

Uppdaterad 2013-06-03

Tips till och synpunkter på hemsidan, se kontaktsidan!